Här, på en skinnstol mellan kubistiska skärmar, i ett sorl av de flesta språk inom europeisk radie, sitter jag nu och surfar ihjäl Paris. Två dagar till och vi är där.
Vin, kaffe, croissanter, röda lappar bland uråldriga monument - here we come!
Ibland blir jag så kär så kär i livet och att bli äldre. Och visare. Tryggare. Förstående. Trevligare. Kulturtantigare.
Men så blir det ju knappast. Varje bröd till egen död. Oförståelsen, visheten, tryggheten skiftar bara i färg och smak. Ibland känns det som om jag är precis lika mycket tonåring nu som jag var for sju år sedan. Samma humör, bräcklighet och mojo.
Jag hoppas på att behålla det sistnämnda kombinerat med ett glas rött, en fräsig poncho och dyra röda läppar när jag blir stor.
Nä, nu gråter hon av tristess. Och ingen ojade sig för det var ju inte så farligt sa de då- att sitta på ändan hela dan.
Trettio minuter senare: Men hej snöstorm Stockholm! Nu ringer hela Sverige och vill kura och käka hotel-choklad. Alternativt gå på stranden 2011.
Nu gråter hon minsann inte längre. Men folk blir så tjuriga när det snöar litegrann. Som om det aldrig har hänt förut. Sager hon och hånflinar stort.
Igår införskaffade vi ett nytt fantastiskt litet vidunder som kommer att ge varje morgon en guldkant, mitt liv en ny mening. Denna lilla manick har jag suktat och trånat efter i månader och som nu hedras med en lovsång i falsett framför kaffekokaren och dess nye vän mjölkskummaren. Den nya huvudaktören i varje morgons kaffeorgie.
Jösses. Lättare sätt att uppnå lycka på får man ju leta efter.
Två smalben senare och det gör fortfarande skitont. Jag har aldrig föraktat det gamla drängan om att vill man va fin så får man lida pin. Jag hade helst sluppit hela fadderuttan.
Frida Kahlo höll bergis inte på med sådant här trams. Men sedan såg hon ju störtskön ut i mustasch och uni-brown också. Istället är jag förtappad i post-feministiska samvetskval om skönhetskonstruktioner och för varje förlorat hårstrå en förlorad syster.
Men grina nu då, vad var det nu den där bergklättrarsnubben gjorde när han var högst uppe på världens klurigaste berg med brutet ben och när hans polare hade stuckit? Han delade upp tiden. Kravlade 20 minuter åt gången.
Nu är jag halvvägs nedför glaciären. Och vill helst lägga mig ned och käka snö. Fan också.
Dublin, so far. I live on the street of bells, smells and yells. & these photos were taken on the street making these descriptions 10 times more extravagant. Roaring. Tourists pissed out of their heads and office people making worth of every minute on their day off. The bride to be having her Last Night of Freedom, spending it with her girlfriends. Strolling up and down the streets of the nights zoo.
Exhibit me I.
Someone stole our poem.
- Fusion
